Rakubränning är en speciell bränningsteknik med rötterna i 1500-talets Japan. Vid bränningen utsätts godset för stora och hastiga temperaturväxlingar och blir därför poröst med en spröd, sprucken klang och en krackelerad glasyr som är så karaktäristisk för tekniken. Det är inte ovanligt att godset också spricker av de stora påkänningarna. Sprickor, krackeleringar och mistor i glasyren anses enligt den Japanska traditionen inte som fel, utan tecken på att keramiken har mera liv och det snarare ökar än minskar värdet på keramiken. Rakubrända föremål ska i de flesta fall betraktas som rena konstföremål. De är varken giftfria eller täta och man ska inte använda rakubrända kärl till mat eller dryck.

Värmen, elden och röken är påtaglig under hela arbetet liksom de ofta mycket spännande och oväntade slutresultatet. De skröjbrända och glaserade godset lyfts in i en gasol- eller vedeldad ugn. Godset värms upp ganska snabbt och man håller koll på när glasyren smälter ut.
Det sker vid ca 850-900°C och då är godset också glödande. Bränningen är nu klar och det rödglödande godset lyfts ur ugnen med en tång. Därefter sker reducering och avkylning.